Varning för mycket text.
Ibland blir saker och ting för mycket. Ibland och speciellt idag kändes de som för mycket. Fast å andra sidan blir det alltid för mycket. Men så låter jag det tippa över lite och rätt som de är är den fylld igen till bristninglinjen. Jag känner mig tom och otrillräcklig. Även fast jag vet att jag är mer än tilräcklig. Jag duger som jag är och jag ska aldrig behöva be om ursäkt för den jag är. Det ska ingen behöva. Man borde vara stolt men det är svårt när man alltid sedan liten har blivit nedtryckt i skorna. Även idag när jag snart är hela 22 pannor får jag höra att jag inte duger, jag feluppfostrad, jag är en besvikelse, en ägodel och borde bete mig som "vanligt folk". Och då undrar jag.. vad är vanligt folk? Får inte jag bete mig som den personen jag är? Jag kommer aldrig vara den personen som min far vill att jag ska vara. För i det hela kommer jag aldrig kyssa hans fötter. Jag vill bara sparka ner honom från sin lilla gudatron han tror han sitter på. Jag vill skaka om honom och få honom att inse vad han gör mot sina egna barn och alla andra runt omkring honom. Han undrar varför hans egna barn inte ringer på hans födelsedag? Varför ingen hjälper honom med huset? Varför ingen lagade mat hemma förutom han? Varför ingen satt med honom 24/7 på sjukhuset? Helt enkelt varför ingen vill umgås med en person som trycker ner än och mindrevärderar en? WAKEUP CALL!! Borde man inte då börja fundera på om man själv inte har gjort något? Det skulle jag. Men inte han, för i hans lilla bubbla är det dom andra de är fel på. Varför skulle han göra fel? Han som är så snäll och ställer upp, köper saker, bjuder på middagar och bio. De han inte ser och hör är hon ful han är i käften. Jag känner ingen annan som är så övertygande. Han kan verkligen få mig att känna att jag inte är värd något eller någon. Jag ska inte reagera som jag gör när han säger vissa saker, det är inte "normalt". Jag ska inte få försöka hitta med egen väg i livet. Han är allt äldst och vet hur man ska leva sitt liv. Jag vill inte bli som min far. Ensam, egocentrisk, känslokall, otrevlig, orealistisk, diktator och miserabel. Vem vill de? Vilken härlig förebild jag har. Nej nu är jag less. Jag ska sluta bry mig om den människan för nu har jag fått nog. Jag har ingen energi kvar att ge och ge av mig själv (för jag tror och hoppas alltid att han en dag ska va stolt över mig..) för nu på sistone har jag bara fått slag tillbaka. Inte fysiska då men psykiska. De kan inte alltid ligga på mig att försöka. Det är svårt. Man är alltid två i en relation. Nu vet jag att de aldrig kommer att funka. Nu ligger bollen hos honom. Vill han finnas i mitt liv får han fasiken göra sig värd det. 'Cause this is my life to live not yours.
Men lättare sagt en gjort. But I'm gonna try anyway. I'm trying not to spill more tears for that man even though he's a tragedy, a lonely bastard. Jag ska försöka sätta på mig regnkappan så fort jag har kontakt med honom. Jag ska försöka att inte ta åt mig mera. Jag måste.
